Hundrafemtio sökte och femton valdes ut. En av dem är kursdeltagaren Illari Jozwikowska, som kände sig som en udda fågel när hon började kursen. Hon hade inga höga förväntningar och tänkte att hon inte passade in. Nu när kursen avslutas är hon glad att hon började, och glad att hon höll ut och stannade kvar.
- Många är akademiker här, och jag är poet utan utbildning men med erfarenheter från livet, och jag är bra på det jag gör. Det var Nicolas (Lunabba, kursledare) som tyckte att jag skulle gå kursen. Utöver skrivandet jobbar jag med barn och ungdomar i utsatta områden i Malmö. Just nu jobbar jag som elevassistent och ungdomsledare.
Har känslan av att inte passa in förändrats under kursens gång?
- Absolut. Det var på kanske tredje träffen som jag kände att detta är ett rum jag måste vara i. Jag är inte van att bli välkomnad i sådana här sammanhang, som en famn. Med det är fördomar från mitt håll och självsabotage, att jag tänker att folk tänker saker om mig för att jag är därifrån jag är, ser ut som jag gör och pratar som jag gör.
Vad har du lärt dig?
- Jag har fått ut så mycket av kursen. Jag har utvecklat mycket i mitt eget skrivande och utvecklats som person. Jag är mer öppen och övertänker inte lika mycket. Nu vet jag att vita akademiska rum inte är stängda. Under kursens gång har vi fått många böcker som jag fortfarande läser. Det har gjort att jag lärt mig många nya ord och mitt språk har utvecklats.
- Vi har fått mycket tid till samtal, att dela ord, skrivande och texter, och det har gett mig jättemycket och varit jättelärorikt. Jag trodde inte det! Framför allt författarbesöken har varit jättebra. Erik Eriksson (Socialhögskolan) pratade om sitt skrivande, hur man bygger karaktärer som inte behöver vara verklighetsbaserade. Det var en väldigt bra föreläsning. Den borde varit tidigare i kursen bara, så att jag hunnit marinera det mer och kunnat använda den kunskapen mer i kursen.
Skulle du rekommendera andra att gå kursen?
-Ja, det skulle jag. Det var så värt, inte bara för författarna utan för kursarna också. Vi har haft många bra samtal, det har varit tårar och känslor, och vi har skapat en trygg miljö för varandra.
Två andra som är nöjda är kursledarna docent Arne Kristiansen, Socialhögskolan, och författaren Nicolas Lunabba.
- Det har hänt så mycket under det här halvåret, både på kursen och ute i världen, säger Arne. Vi var ute efter att få bra och riktiga skildringar av social och ekonomisk utsatthet, och det har vi verkligen fått! Många akademiker ser så mycket i verkligheten, men saknar språk för att uttrycka det. Vi är vana skribenter men har mycket att lära av skönlitteraturen. Mötet och samtalen mellan doktorander och forskare, praktiker och de med mycket livserfarenhet, visar att det finns olika sätt att uttrycka sig i text. Vetenskapliga texter blir berikade, men även poesi och lyrik blir det.
Kursen ”Att skildra verkligheten: Kreativt skrivande i socialt arbete” är ju en ganska unik kurs i akademiska sammanhang. Det var många som sökte kursen, så det verkar finnas ett behov av den här typen av skrivande. Hur ser det behovet ut tror ni? Vilken ”lucka” tror ni kursen fyller?
- Det finns ett stort behov av att kunna formulera sina känslor och tankar, säger Nicolas. När man jobbar med socialt arbete kan man ha ett stort behov av att dra sig tillbaka och reflektera: vad är det jag har upplevt? På kursen får våra deltagare fler verktyg och möjlighet att utveckla sig i skrivandet, vilket ökar chanserna att sätta ord på känslorna. Hur kan vi klä detta i språk: barn som far illa och fattigdom? Det kan finnas ett terapeutiskt element i skrivandet, men samtidigt ett stort ansvar: jag ser allt det här men pratar inte om det, formulerar det inte.
Arne fyller i:
- Kursen är en arena där man kan reflektera tillsammans med personer man inte möter på sin arbetsplats. Det blir öppnare, djupare. Flera av deltagarna säger att de lärt sig om varandra och om sig själva, att det varit ett bra klimat, personligt.
-Vi hade besök av författaren Athena Farrokhzad idag, som säger att läsandet är det viktigaste för skrivandet. Det näst viktigaste är det kollektiva skrivandet, att dela texter med varandra och reflektera tillsammans. Skrivandet kan vara isolerat, man sitter och skriver själv, men när man klär sina tankar i språk och delar med andra händer det något.
Berätta om någon höjdpunkt under kursen!
- För mig var det vid första tillfället, när deltagarna fattade att det är en kurs som inte liknar nåt annat! säger Arne. Men nästan varje gång har det blivit en fördjupning, när det lossnat för någon.
- Det har varit högt i tak och en familjär känsla. Även författarna som besökt kursen har varit ödmjuka, passionerade och engagerade. Det är inte alltid man får till det och att våra deltagare då få stöd från kursare och gästande författare har varit fint att se. Idag läste Illari upp sin dikt som avslutning och när jag vände mig om och tittade på de andra kursdeltagarna satt folk med tårar i ögonen. Det var fint!
Vill ni ge kursen igen? I samma format eller annorlunda?
- Vi har ambitionen och vill göra det igen - det gav mersmak! säger Arne. Det finns saker att utveckla och förändra, så vi hoppas att vi får göra det. Det är inte obetydligt att kursen ges här på Socialhögskolan och Lunds universitet, och att vi får in ett annat sätt att skriva i akademien. Det kan vara av stor betydelse för de som inte är akademiker att de får ta plats och finnas här.
- Vi vill verkligen göra det, om universitetet vill, avslutar Nicolas. Det är otroligt fint att göra detta. Våra språk och berättelser ryms inom de här väggarna.
